Vi har haft mandatperiodens sista sammanträde med Kommunstyrelsen. Det är elva stycken personer som nu lämnar kommunstyrelsen för andra uppdrag eller för att prioritera andra saker i själva livet. Det är både vemodigt att lämna den gamla mandatperioden och spännande att omfamna den nya.
Efter sammanträdet hade vi avtackningar och julbuffé. Då började rapporterna strömma in om att SD tänker fälla regeringens budgetförslag.
Nu är jag hemma och har följt den helt overkliga dramatiken.
Sverigedemokraterna som hade högt tonläge när det gällde talmanspost och som menade att riksdagen måste följa praxis och därmed ge SD en av talmansposterna. Riksdagen följde praxis.
Nu tänker samma parti helt avsiktligt bryta mot riksdagens praxis och rösta för ett annat budgetförslag än sitt eget. Inte för att de tycker denna budget är bra. Nej, de gör det bara för att ska oreda och fälla regeringen. Ansvarsfullt och moget?
Jag borde inte vara förvånad. Men det är jag ändå. Jag trodde att SD på allvar ville visa svenska folket att de är ett "normalt" parti. Nu har de visat motsatsen.
Vad händer nu då?
Statsminister Stefan Löfven kallar partiledarna för en överläggning och eventuell omförhandling om budgeten. De borgerliga partiledarna svarar att de inte vill förhandla.
Vissa, som inte förstår, jublar. Andra skakar på huvudet. Och hela världen håller andan och undrar vad som händer i Sverige. Jo. Rasistpartiet tror att Sveriges parlament är en lekstuga.
Vad kunde ha gjorts annorlunda?
Inget regeringsalternativ kunde presentera en majoritetslösning. Talmannen gav Stefan Löfven uppdraget att bilda regering. Han försökte bryta blockpolitiken och försökte få med Centerpartiet eller Folkpartiet i en regering eller annan samverkan. De tackade nej. Han utestängde Vänsterpartiet för att hålla möjligheten öppen för borgerligt samarbete.
Nu är det regeringskris och somliga påstår att statsministern får "skylla sig själv". Vad kunde han ha gjort annorlunda?
Det finns flera alternativ till vad som kan hända under morgondagen. Ett extremt alternativ är att det blir extraval. Det är isåfall helt unikt i modern svensk politik. Det är inte den enklaste eller bästa lösningen.
Men om det ändå blir så. Då välkomnar jag det. Jag är inte rädd för ett extraval. Jag är redo för nya dörrknackningsaktiviteter och vår folkrörelse är på fötter när det behövs.
Sverigedemokraternas väljare bör vara djupt besvikna på dagens besked, det är många av deras vallöften som regeringen var på väg att genomföra. Inte minst avskaffad pensionärsskatt, ökade resurser till kommunerna och fler händer i vården.
Moderaterna är fortfarande skakade efter förlustvalet och har ingen som fyllt ut ledartröjan efter Reinfeldt ännu.
Centerpartiets väljare, jag känner en hel del av dem, har svårt att förstå vad Annie Lööf håller på med. I Blekinge fungerar det alldeles utmärkt i flera kommuner att samarbete med Socialdemokraterna. Varför ställde inte Annie Lööf några krav inför förhandlingarna? Hon kunde skickat tillbaka några krav till regeringen som då hade fått förhålla sig till det. Utökade satsningar på landsbygden exempelvis? Men hon valde istället att svara, innan de ens samtalat, att det inte fanns något att samtala om.
Folkpartiets väljare, de är inte så många längre, kommer nog aldrig förlåta Jan Björklund för den här valrörelsen och de uteblivna miljarderna för höjda lärarlöner exempelvis. Om nu regeringens budget faller under morgondagen.
Som sagt. Jag är inte rädd för ett extraval om det blir beskedet. Jag är övertygad om att vi socialdemokrater går stärkta ur det här, inte minst genom att vår partiledare upprepade gånger visat sin vilja till samarbete, breda uppgörelser och kompromisser. Det gillas av väljarna.
Vårt budgetförslag innehåller så många bra saker för breda grupper av väljarna och det kommer bli ännu tydligare ifall riksdagen beslutar att hellre fortsätta med fas3-politiken.
Jag lär återkomma till det här ämnet under morgondagen och igen.
